Skyskrapan höjde sig mot himmelen och hon böjde huvudet bakåt för att se alla våningar. Huset tycktes inte ha något slut och hon undrade hur många fönster det egentligen var i huset. Hon var jätteglad att hennes lilla firma hade fått jobbet som innebar att de skulle putsa husets alla fönster. Men det fanns också något som var lite nedslående med att få ett jobb som innebar att de skulle hålla på så lång tid som det innebar att putsa en skyskrapas alla fönster. Det var så långt till slutet på jobbet då hon fick klappa sig själv lite på axeln. Många småjobb innebar fler klappar på axeln, medan ett stort innebar att ha lite mer tålamod och inte börja funder på hur stor del som var klar, av den fönsterputsning som skulle göras.

Det var nedslående att inse att hon hade jobbat oavbrutet i tre dagar på ett och samma hus och inte ens kommit halvvägs i jobbet som skulle göras. Hon tog ett andetag och greppade hinken och skrapan som var hennes främsta arbetsredskap. Sedan klev hon in i liften som skulle lyfta upp henne så högt det bara gick. Men huset var för högt för att liften skulle räcka hela vägen upp så hon skulle även stå och jobba på en liten plattform som skulle hänga från hustaket.

Det var ett stort projekt för en liten firma som hennes, men hon hade gett sig sjutton på att hon skulle göra det så bra att skyskrapan skulle bli en återkommande kund. Hon log vid tanken på att hon kanske då kunde anställa några fler i företaget. Just nu var de bara tre anställda och därför skulle hon behöva klara av hela det här jobbet själv. De andra hade fullt upp med andra uppdrag, men om de blev klara innan utsatt tid så skulle de komma och hjälpa henne. Det var trots allt det största jobbet de någonsin fått uppdraget att genomföra.